Att komma till ett nytt land ( inte direkt nytt för mig dock.. har ju jobbat här förut, dock med andra människor) men iaf.. att komma till ett nytt land till ett jobb där det redan jobbar 3-4 tjejer.. som redan känner varandra väl och som alla är kompis, får man som ny i gänget stå ut med att hamna lite på sniskan i början! men efter 2 veckor trodde jag väl aldrig att det fortfarande höll igång.. Jag har aldrig varit den där som riktigt bryr mig utan tänker mera som Jaha.. ja jag tänker inte tvinga dig att tycka om mig, jag kom hit för att jobba inte för att skaffa mig nya bästa vänner..

men när man inte kommer överens med ens arbetskamrater blir det svårt.. speciellt när du lever ihop med 2 av dom..   När Ingenting du gör är bra nog eller konstant gnällande och klagande.. eller när man frågar en fråga blir man avfräst och med en arg blick! eller när dom alla går ner och äter lunch tillsammans och skrattar och stojjar och har sig.. men jag får gå ensam ner... som alltid.. och idag hade vi ett möte med Mr Dawson och han drog upp detta.. och sa till ang denna utfrysning för han hade märkt av det och även Mrs Dawson märkte av det ikväll när hon kom in och hälsade på och jag satt för mig själv och tittade på en film medans tjejerna hade stängt in sig i ena tjejens rum och satt och skrattade högt åt nån film på datorn..

Jag vet inte hur länge jag orkar detta om jag ska va helt ärligt! jag sålde inte mina möbler och kastade alla mina saker för att jag skulle flytta hit och sen bli behandlad såhär av mina arbets kollegor..

Det roliga är att det går som i svängar.. javisst nu menar jag ju inte att vi alla ska sitta i vardagsrummet och älska varandra och dela kaka... Nej.. men att hela tiden få va ensam medans dom hittar på nåt eller deras viskande.. viskandet behöver inte ha nåt med mig åh göra alls och det kan faktiskt bara vara min paranoja.. men varför då viska? aja skitsamma.. det är väl bara åh bita ihop.. allt är bättre än att bo i östersund och leva mitt tråkiga liv där.. dock där blir jag iaf behandlad med respekt och kärlek av mina underbara vänner som jag skulle offra allt jag ägde för att få ha hos mig nu.. för såhär ensam har jag inte kännt mig på väldigt länge..

tur jag har hästarna som tröst.. och cheferna Mr & Mrs Dawson ♥ det e dom som gör att jag fortsätter här och inte ger upp! trots att det lockar oerhört just nu...